Mitt liv med Crohn började en fin sommarnatt. Jag var 16 år. Sommarlov, en stuga på landet. Jag väcktes av fruktansvärda smärtor som jag inte riktig kunde lokalisera eller hitta anledning till. Jag fick gå på toa ett par gånger, och efter ett tag gick det hela över. Nästa morgon mindes jag knappast vad som hade hänt. Någon dålig mat kanske… men smärtorna kom igen efter några månader, och senare, alltmer ofta.
Smärtorna gick inte längre så lätt över. Ibland fick jag anfall som kunde vara flera dagar i rad. Jag låg bara i sängen och kunde knappast andas. Självklart blev jag orolig och sökte upp en läkare. Men allt tycktes vara helt okej. Vid varje smärtanfall kom jag tillbaka, mer och mer förtvivlad. Men alla undersökningar som gjordes gav inget svar på frågan vad jag plågades av.
En lång kamp hos specialister
Jag skickades vidare till flera specialister. Allt tycktes vara perfekt med mig. Jag skulle kanske stressa mindre och äta nyttigare, för det var bara mitt psyke, blev jag upplyst om. Visst, tonåren är en jobbig period i livet, man får väl lite problem i skolan också… Men så småningom blev jag 20, och trots att jag lämnat de "jobbiga tonåren" bakom mig och avstått från all "skräpmat" kom smärtorna igen och igen.
Jag försökte acceptera smärtorna och kämpade mig igenom både skolan och universitetet. Smärtan har så att säga blivit min vän, fast en oönskad och fruktad sådan.
Men något höll på att förändras. Jag fick diarré. Några gånger om dagen först, sen allt oftare och starkare. När det var som värst hann jag vara upp till 15 gånger på toa innan jag gick hemifrån på morgonen - och jag började jobbet klockan åtta. Det gjorde ont, dag efter dag, vecka efter vecka, ibland bara lite, ibland helt hopplöst starkt. Jag kände mig svag och sjuk helt enkelt. Jag tappade vikt. Först då gjordes alla möjliga undersökningar om igen, och så fick jag för första gången veta vad min "vän" egentligen heter - Crohn.
Äntligen behandling
Jag fick medicin som äntligen fick mig att må bättre. Under alla dessa år har jag haft några skov. Det värsta slutade med att jag fick all näring genom en slang direkt i blodet, eftersom min matsmältning var så begränsad på grund av inflammationen att jag vägde 33 kilo, trots specialnäring som egentligen skulle tas upp restfri i tarmen. Då tyckte jag att jag nått botten. Jag mådde väldigt dåligt och fick allmän förgiftning. Också psykiskt var jag helt slut, eftersom jag inte visste hur jag skulle överleva längre, med all smärta och alla andra symptom. Men jag överlevde. Och det är jag väldigt tacksam för.
Fick en ny syn på livet
Jag vet att livet med Crohn inte är lätt. Men jag är glad ändå att jag kan uppleva så mycket. De svåra perioderna har förändrat min syn på livet för alltid, och jag fick lära mig mycket om hur man klarar olika livslägen. Jag har lärt mig en hel del och tar mitt öde som det är - varje smärtfri dag är en stor gåva. Jag önskar alla drabbade att de får sin diagnos så snabbt som möjligt, för det värsta är att gå omkring och inte veta vad som händer i ens kropp. Funkar det inte med en läkare, sök upp en annan, var ihärdig!
Om jag hade fått min diagnos tidigare hade jag kunnat slippa en hel del smärta och förtvivlan. Behandlar man inflammationen i dess tidiga skede, så minskar risken för senare problem, t.ex. benskörhet. Dessutom vill jag inge mod till alla er som har Crohn som "vän" för livet: livet är så fantastiskt bra, ändå!
Marta, den 17 augusti 2010
Det är OK för mig att läsare av min historia tar kontakt med mig via redaktionen för alltomcrohn.se, utan att mina uppgifter lämnas ut. Skriv i så fall ett mail till red@alltomcrohn.se
