Mina magproblem började direkt efter att jag fött min underbara son Oliwer. Jag fick fruktansvärda magvärksattacker, var lös i magen och kände mig jättetrött. Jag fick uppsöka sjukhuset till och från, och vid varje besök konstaterade man att det var en blindtarmsinflammation.
Eftersom jag fick göra ett akut kejsarsnitt när jag födde Oliwer, så var läkarna 100 procent säkra på att det var blindtarmen som orsakade min magvärk efteråt, eftersom det är vanligt efter kejsarsnitt. Men mina infektionsvärden var inte tillräckligt höga för att jag skulle kunna genomgå en operation just då, så det var bara att hålla ut under attackerna. Och hur lätt tror ni det var att vara helt orkeslös, ha fruktansvärt ont och samtidigt vara mamma till ett nyfött barn?
Relationsproblem förvärrade situationen
Min dåvarande sambo och jag hade det kämpigt i vår relation då, så allt detta och mer därtill gjorde att jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Jag hade gått upp 31 kg under min graviditet, men på bara en och en halv månad gick jag ner alla kilon jag hade lagt på mig, på grund av alla magattacker. Självklart tror jag att relationsproblemen hade en stor roll i det hela och förvärrade situationen.
Mina nära och kära såg hur jag fortsatte att tappa vikt även efter det. När Oliwer var ett år separerade jag från hans pappa, och attackerna kom allt oftare. Men ingen läkare gjorde något åt saken. Jag fortsatte leva mitt liv som vanligt genom att jobba heltid, träna, vara mamma varannan vecka och festa med mina vänner däremellan. Jag var med på allt och lite till.
Två och ett halvt års magsmärtor
I två och ett halvt år gick jag omkring och trodde att jag hade en inflammerad blindtarm, för det var det besked jag fick på sjukhuset varje gång jag kom in akut. Det enda de gjorde var att ta olika slags blodprover och ett flertal gynekologundersökningar. Det som retade mig varje gång var att jag alltid fick berätta mina symptom om och om igen, och att jag hade gjort kejsarsnitt. Och de frågade alltid om jag var gravid igen.
En månad kom jag in till akuten två gånger på två veckor. Båda gångerna fick jag göra ett graviditetstest, en gynekologundersökning och ta en massa blodprover. Sedan blev jag inlagd i två-tre dagar innan jag fick åka hem. Läkarna hade ingen förklaring till mina lösa avföringar eller min viktnedgång, bara till min smärtande mage.
Sista gången jag fick åka in akut till sjukhuset var i december 2009. På akuten träffade jag tre läkare som alla sa att det med 99 procents säkerhet var blindtarmen jag hade ont i. Även denna gång blev jag inlagd efteråt, och då träffade jag två nya läkare – som sa att det INTE var blindtarmen!
Lyckan över att få ett svar
När jag frågade vad det var för fel sa de bara att de inte visste, men skulle skicka en remiss till en gastroenterolog. Efter en månad fick jag sedan träffa min nuvarande läkare. Först var det bara ett vanligt besök, där jag fick berätta allt, och hur jag mådde. Två veckor efter det låg jag på en brits i ett undersökningsrum och gjorde min första endoskopi. I tunntarmen kunde man klart och tydligt se sår på tarmen.
Efter det fick jag en broschyr som handlade om Crohns sjukdom. Jag fick också kortisontabletter. Vilken lättnad det var att få veta vag jag led av! Jag kände mig nästan glad fastän jag hade en sjukdom. Nu kunde man gå vidare med behandling, och jag tyckte mig känna en stor skillnad direkt.
Men därefter började attackerna dessvärre att komma igen, och den här gången blev de mycket värre. Jag tappade 6 kg på en vecka, blev sängliggande och helt orkeslös. Allt jag åt gick bara rakt igenom. Jag blev sjukskriven.
Sedan fick jag träffa en dietist som gav mig proteindrinkar. Jag fick äta en matsked kokt potatis och fisk en gång i timmen, och springa på toaletten 35 gånger om dan. Jag gjorde en massa olika undersökningar, tog alla blodprover som finns, och avföringsprover var och varannan dag. Jag mådde väldigt dåligt och såg inget ljus i tunneln.
Men – med stort stöd av nära och kära, en jättebra läkare och tre månaders sjukskrivning, sitter jag här nu och mår jättebra i kroppen. Jag äter fortfarande mina proteindrinkar och klättrar upp i vikt. Jag har en ”bra och dåligt-lista” hängande på kylskåpet och har lagt om mina matvanor helt. Tidigare har jag ätit mycket skräpmat, druckit väldigt mycket coca-cola och så har jag snusat i åtta år.
Har inte slutat kämpa
Ännu har jag inte lyckats acceptera att jag är sjuk, har inte hittat balansen mellan sjukdomen och mig själv. Jag vill inte se mig själv som sjuk. Min stora dröm är att få bli polis, men man får inte ha någon kronisk sjukdom när man söker till Polishögskolan. Men jag har inte gett upp hoppet, utan forskar kring Crohns sjukdom och försöker ta reda på om den ska behöva krossa min stora dröm.
Jag har alltid varit en tjej som hållit igång, har spelat basket på elitnivå, innebandy och fotboll. Jag blir lätt rastlös, och nu när Oliwer är tre år händer det saker hela tiden. Jag måste lära mig att hitta balansen och ha ett lagom tempo som kroppen orkar med. Det är en lång väg kvar på den trappan, men jag kämpar och lär mig nya saker varje dag, både om mig själv och den här sjukdomen.
Ellen, den 5 augusti 2010
Det är OK för mig att läsare av min historia tar kontakt med mig via redaktionen för alltomcrohn.se, utan att mina uppgifter lämnas ut. Skriv i så fall ett mail till red@alltomcrohn.se
